"5000 volt mellan oss två"
Den där mörka himmelen
Det går inte lita på någon annan än sig själv.
Känslan av att inte ens kunna förklara vad det är
Det går inte alltid beskriva med ord
Det enda jag vet
Allting är så äkta när han pratar.
Den där himmelen
Där han menar att det finns liv,
Det där han alltid pekar på
Även att jag inte riktigt kan föreställa mig det han säger
Aldrig.
Rosa moln.
Vinden blåser idag.
"Han hade inte velat att du skulle sörja såhär emma, han hade inte velat se dig så sorgsen. Tänk vad han hade sagt till dig.. sörj inte...gråt inte.. minns mig i blåblå glada minnen."
Det spelar ingen roll.
"Er kniv lider"
Det sista han skrev innan han dog.
Varför gjorde ingen något.
Jag är starkare än du.
"Även om du tog tillbaka allt som du har sagt
Även om du grät och sa jag har aldrig känt så här
Även om du sa förlåt för allt som du har gjort
Så skulle jag aldrig se åt dig igen jag svär
Om du lovade att ändra dig och bli normal
Om du sa jag kommer alltid att älska dig
Skulle det inte spela någon roll
För tro det eller ej men jag älskar inte dig"
- Sara Löfgren
Det finns en rad olika former av misshandel, bland annat den psykiska. Och jag vet, jag är inte ensam. Liksom jag, utsätts många för psykisk misshandel. Indirekt finns det oftast inga bevis för sjävla misshandeln, det är då ord står mot ord. Och vad gör man då? Jag hade inte alltid blåmärken att visa upp. Många av de sitter djupt in i själen istället. Blåmärkena han orsakade på min hud försvinner men de han tryckte in i min själ, sitter kvar. De sitter där och skaver sönder mitt redan trasiga inre. Det finns, som sagt, massor av kvinnor som står helt maktlösa inför den typen av misshandel. Hela ens liv förvandlas till ett helvete som helt hänger på hans humör. Den psykiska misshandeln sätter såna blåmärken i själen att man tillslut inte vet vem man är längre, kanske har det till och med gått så långt att man inte ens vem man en gång var och då fortsätter man också i det spåret. Innan man träffade han - han som var så underbar och älskvärd. Den som man blev så obotligt kär i, en gång, finns sedan inte längre mer. Eller fanns den han hela tiden bara att hans fina, söta förkladnad täckte det psykiskt sjuka monster han faktiskt är, trotts allt. Så varför står man då kvar där, och kanske inte ens vill se vad han faktiskt gör? Alltid dessa undanflykter, maskerna och tillslut har man själv en förklädnad även inför sin familj och sina vänner. Man börjar ljuga för de och nästan överdriva om att allting är så bra. Trotts att man gråter av förtvivlan, inombords. Man blir maktlös, han är ju ändå så underbar på något sätt och det finns ju faktiskt dagar då han är på bra humör och är den där han man en gång lärde känna.
Den där han fick mig att gå från att vara en stark människa med civilkurage till att bli ett vrak utan någon som helst tanke på hur jag själv kunde låta någon behandla mig så. Allting var som bortblåst. Man var en slagpåse som han kunde trakassera och slå på lite som han ville. Lik förbannat stod man kvar där och såg på som en, utanförkroppenupplevelse, man såg sig själv stå, sitta, ligga där och ta skit utan att göra någonting. Bara ta emot, det var allt. Men de där dagarna han var älskvärd och underbar, då var man lycklig, han ville ju trotts allt ha mig. Och jag försökte intala mig själv gång på gång att alla kan ha dåliga dagar och just idag hade han en sån dag. Jag längtade efter de där dagarna då han var mjuk mot mig och behandlade mig som en prinsessa, och jag hoppades hela tiden på att när han kommer hem idag, då är den en sån bra dag. Jag försökte intala mig själv att kanske var de så att jag faktiskt fick skylla mig själv när han sa någonting dumt eller agerade som han gjorde. Om jag bara gjorde som han ville så var ju allting bra.
Jag tog mig ur det här helvetet jag levde i. Jag lämnade honom, honom jag älskade. Men fortfarande kan jag få för mig att jag kanske borde stannat kvar, jag kanske skulle varit en bättre flickvän och tagit åt mig då han säger till mig vad jag gör för fel. Ibland kan jag få för mig att jag är så där äckligt svag som han sa att jag var. Men jag vet att jag är starkare än så, och jag är så jävla glad för att jag inte sitter där, i hans lägenhet näst intill inlåst längre. Så jävla glad. Jag är starkade är dig, det har jag lärt mig nu.
/Emma Gottfridsson
Trasig mackapär som reparerar sig själv.
Jag har levt med psykisk ohälsa och jag vet innebörden av psykisk ohälsa. Jag hatade allt. Jag ville bara försvinna, bort från allt och alla. Bort från allt som gjorde mig illa, liten och obetydlig.
Att leva med ständig oro och ångest, förtvivlan och värst av allt, att inte veta om man skulle leva dagen efter.
Jag minns så väl alla gånger jag satt där i köksfönstret och tomt tittade ut på de susande bilarna. Hela dagar kunde jag sitta där och tomt bara stirra på ingenting.
Den som inte upplevt extrem ensamhet och oduglighet vet inte hur det känns att inte orka med någonting, att inte ens orka med vardagen.
Att ständigt gå runt med självmordstankar och den ända utvägen var att göra sig själv illa är hemskt. Man vet inte vem man är längre, tillslut visste jag inte ens hur det kändes att må bra. Man tappar helt perspektiv på livet och vill inget hellre än att ta sitt eget liv. För vad levde jag för? Lilla jag som man så lätt kunde kliva och spotta på. Jag var ingen, den man inte såg.
Rakbladen blänkte och fler och fler sår och ärr prydde mina bara armar. Det var inte bara mina vita bleka armar som fick ta stryk av mitt hårda inre utan i stort sätt varenda liten kroppsdel. Var det fullt på ett ställe var man tvungen att hitta ett annat. Min vita bleka hud var inte längre lika vit och blek, den var söndrig, irriterad och blodig. Mitt självskadebeteende var det ända som visade mig att jag verkligen levde. Känslan gjorde mig varm i hela kroppen, det var den skönaste känslan, den tog liksom över smärtan inuti. Jag vill inte bara överleva, jag ville leva.
När jag var fem år skedde det som inte borde få hända någon. En person tog bort allt jag trodde på, den personen tog det finaste jag hade. Han förstörde allting, hela min syn på mänskligheten. Man begriper inte då vad man blivit utsatt för. Tio år senare konfronterade jag denna mannen utan att jag ens berättat det för någon annan. Jag höll inne den mörka hemligheten, skammen i tio år. Polisanmälan gjordes då någon hörde denna konfrontationen men ingenting hände, tillbaks på bana ett. Värdelös, oduglig och otrovärdig, det var vad man var. Ingen förstod mig. Kanske var det så att ingen ville förstå och hur mycket jag än gjorde mig själv illa blev det inte bättre. Även att göra sig själv illa gjorde ingen nytta längre då det ej gav någon verkan. Jag var helt slut, jag ville inte leva mer.
Jag var ständigt arg, irriterad och fruktansvärt deprimerad. Inte nog med allt detta var mobbning en stor del av min skolgång och det var det heller ingen som såg och om man nämnde något om det så var det alltid mitt eget fel, jag var provocerande och jag fick skylla mig själv helt enkelt när jag blev slagen och kränkt av mina klasskamrater och det kunde inte skolan göra någonting åt för de var tvungna att tänka på sitt rykte, såklart. Även vissa lärare behandlade mig nedvärderande och förklarade för mig vilken idiot jag var, och det är ju klart att jag hakade på det, för jag var ju bara ett bekymmer.
Jag kände skam för att jag berättat om det som hände mig som barn, jag ångrade mitt agerande och började hata mig själv ännu mer. Jag hade ingen. Jag var ingen. Jag var då så deprimerad att jag många gånger tänkte ta mitt liv, kan inte räkna på mina fingrar hur många jag stod på järnvägsspåret eller på bron och höll mina händer på det iskalla räcket. Jag ville inte leva mer. Men så var det en röst i mitt huvud som gjorde så att jag inte tog det sista klivet, jag släppte alltid räcket på rätt sida och gick därifrån. Än idag kan jag höra den rösten tala till mig och jag känner så väl igen den. Det var den personen som faktiskt fanns för mig, men som hastigt lämnade mig då han dog i sömnen en natt utan plågor. När han försvann dog jag ännu mer inuti. Den enda människan i hela världen som lyssnade och förstod mig, den som aldrig ställde några jobbiga frågor utan bara lät mig vara, precis så som jag behagade. Det var han som fick mig att välja livet, det var han som fick mig att fortsätta kämpa. Utan den rösten som pratade så lugnt till mig hade jag inte levt idag och det vet jag. Sista gången jag stod där på bron lovade jag mig själv att jag skulle leva, för honom, även att jag så gärna ville avsluta mitt liv och bli en ängel precis som han.
Alla de terapeuter, kuratorer, och psykologer jag träffat under alla de här åren gav mig ingenting mer än ännu värre problem i mitt trasiga liv. Jag har alltid klarat mig själv, och det är det jag lever för nu. Jag hade inte suttit här nu, som en ändå ganska fungerande människa. Efter allt jag varit med om kan jag inte begripa hur jag ändå kan sitta här och klarat mig igenom de flesta problemen, även att det ständigt kommer nya (men det är också en sak jag lärt mig under årens gång, det kommer alltid finnas någonting som får mig att må dåligt, men peppa peppa det är bara att kämpa på)
Inte nog med detta så hade jag ett rent helvete hemma, kände mig inte trygg någonstans. Jag spenderade mestadels av tiden hemma hos min mormor då jag hade mest förtroende för henne. Hon var den finaste i hela världen, hon var min värld men hon orkade inte ha mig där hela tiden heller vilket är ganska förstående då jag var ett såkallat problembarn och ständigt ställde till det för både mig själv och andra. Jag hade svårt att sitta still och pratade i ett, i alla fall med henne för hon var den enda då som lät mig prata, alla andra tystade mig då de ej orkade eller hade tid.
Jag flängde in och ut från socialen och mamma fick bara mer och mer problem med mig, jag förstår nu hur mycket sorg jag givit henne då hon så många gånger sett mina sönder skurna armar, hämtat mig hos polisen och varit på alla dessa möten på skolan. Vad jag än gjorde var det aldrig tillräckligt bra, så jag började hitta utvägar till allt. Hittade på alla möjliga grejer bara för att få folk uppmärksamma, jag ville bara att de skulle se mig.
Än idag lider jag av sömnproblem och ständig hjärnverksamhet. Det är inte lätt att hålla drömmar vid liv när man lider utav sömnbrist. Skolan är fortfarande tung och jag finner ingen ro. Har alltid känslan av att inte hinna med någonting. Jag har problem att beblanda mig med folk, kan knappt sitta på en buss utan att få panikångestattacker, många gånger har jag fått kliva av bussen för att jag inte pallar. Varje sak jag gör får mig att bli osäker på mig själv, jag har jätte svårt för att tro på mig själv men jag har kommit så sjukt långt på den vägen att jag vet att jag kommer slå osäkerheten i ansiktet en vacker dag.
Jag har alltid varit den som flyr.
Varför ska det alltid vara någonting som gör att mitt ihåliga lilla självförtroende pajar i princip allt jag gör.
Varför kan inte bara min hjärna och mina tankar någon gång, samarbeta med mitt sköra inre, med mitt hjärta och med min kropp.
Det går inte en dag utan att filmen som så många gånger spelats upp i mitt huvud visar mig själv stå och banka, slå och skrika ut min ilska, min sorg och min osäkerhet, över mig själv.
Jag vet så väl vad det är som gjort mig till den jag är,
men varför, varför kan jag inte bli någon.
Den där någon som är säker, som kan, vill och vågar.
Jag vill så gärna, men jag kan ingenting.
Patetiskt svag som alltid.
Alltid har jag varit den som flyr, men jag har aldrig vetat riktigt vad jag söker efter.
Jag vill bara vara. Mig själv. Stark, Modig.
Att göra de är att hugga sig själv i bröstet.
Jag vill lära mig att älska, jag vill bli hel.
/EmmaGottfridsson
Så länge jag flyr kan vi inte förenas
Varje natt i varje dröm
De förföljer mig
Röster från det förflutna
De släpper mig aldrig fri.
Det lilla barnet som var jag
Hon ropar desperat mitt namn
Rädslan hon bar på finns kvar
Varför räddade ingen henne i tid?
Det lilla barnet vill få liv igen
Hon vill fylla tomheten de aldrig fyllde
Hennes trygghet de stal
De hårda slagen och orden om död
Bandet från förr spelas på repeat
Om och om igen.
Snälla, ta mig härifrån ropar barnet
Jag viskar sorgset i natten
Det är försent mitt barn
Du fick inte finnas och det får inte jag
Du kan inte gå tillbaka
Jag har fastnat i tiden för att du inte släpper mig.
Vi är båda vilsna i samma kropp
Vi delar samma hjärta och ditt blod finns i mig
Släpp nu taget lilla barn
Låt mig få spela en ny roll
Den där man glömmer och förlåter.
Det du önskar går inte att få
Du är förlorad så ge mig en chans
Jag vill ge dig näring från den kärlek jag får
Så länge jag flyr kan vi inte förenas
Vi kan aldrig få tiden åter.
Emma Gottfridsson.
Ytan den lever men själen den blöder.
Fortsätta att leva eller ta mitt sista andetag?
Man kan inte gömma sig från sina misstag,
Jag har lärt mig det nu.
Så förvirrad på min egen situation,
Mitt hjärta skriker utav frustration.
Dessa förbannade tårar som alltid rinner ner från min kind,
Varför ska mitt hjärta vara som en öppen jävla grind.
Ingenting verkar hjälpa, men tårarna rinner,
det förflutna tar över och smärtan finns kvar.
Mitt liv, mina val har fått konsekvenser som har drabbat alla,
precis alla runt omkring mig.
Nära och kära som har fått lida, pågrund av mig.
Ytan den lever men själen den blöder.
Jag vet inte vad kärlek är.
För så många år sedan, försvann kärleken.
Verkligheten dog.
Varför måste alltid jag ha känslan av att inte räcka till?
Allting runt omkring mig bara glider ifrån mig.
Kan inte leva så här. Måste hitta ut, så mardrömmen tar slut.
/Emma Gottfridsson
Demonerna tömmer mitt hjärta.
Dom tränger sig in i mitt bröst, viskar till mig och får mig att göra dåliga saker.
Jag säger inte mycket men jag tänker destu mer.
Dom kastar skit på mig och sen hån ler.
Ni skulle bara veta vad som rör sig i mitt huvud just nu.
Mina tankar tar livet av mig, dom viskar
"Ingen bryr sig om dig, du är värdelös, värdelös"
Förtjänar jag inte mer än tårar på toagolvet under natten,
rakbladet som ligger och blänker och min hud som blöder.
Tårarna blandas med blod, ändå fortsätter dom viska
"mer skär mer, dö du måste dö"
Demonerna suger livet ur mig
som om dom tömmer mitt hjärta
Jag har alltid velat väcka mamma
men jag ångrar mig alltid hon ska inte behöva
se mig när demonerna förvandlat mig till en trasdocka.
Och det gör ont att skriva det
ont att erkänna det för mig själv
men jag är så trasig nu att jag inte
vet vad jag ska göra
jag vet inte vem jag är längre
jag känner inte igen mig själv
men demonerna vet så väl, dom känner mig,
dom berättar för mig, att jag inte är någon.
Jag ligger hela nätter och blundar,
hör hur demonerna viskar, värdelös.
Dom vägrar lämna mig.
Mamma, jag vet att ni inte vill höra mig skrika och gråta om nätterna.
Jag försöker va tyst, kudden dämpar ljudet lite.
Men demonerna gör mig galen, dom förföljer mig överallt.
Slag och hot skrämmer mig inte längre,
det var länge sedan jag vart påverkad av nått sånt.
Demonerna har vant mig vid det.
Jag kan inte längre planera om ja ska fly eller hinna ducka.
Jag vet inte hur ja ska hantera det.
/Emma
Mitt lyckliga slut är så långt borta.
Jag öppnade mitt hjärta för dig, nu är jag ingenting längre,
minnena verkar vara borta, och jag faller bara längre ner!
Nu står jag ensam i tårar, mitt hjärta är borta, jag faller!
Jag tynar bort, jag förlorar allt tillslut
Ta mitt liv ifrån mig istället, vad är jag värd nu?
Mitt lyckliga slut är så långt borta.
Men dig kände jag mig aldrig så ensam som nu, men det finns ingen återvändo,
För detta liv är numera borta, jag ligger efter, jag har aldrig känt mig så kall,
Jag förlora mitt liv, och det är du. Mitt liv är numera livlöst, jag faller!
Var gick du? vart tog du vägen? vad gjorde du?
Varför har allt detta kommit till ett slut?
Hjälp mig, omfamna mig,
Du verkar inte bry dig alls om vad du förlorar längre.
Detta är inte sant, jag finns långt bak i ditt minne någonstans, även om du inte vill se de.
Ser du mig, som jag ser dig?
Så många tårar i mig som har fallit
så många saker jag har gått igenom, när du stått bredvid
och hållit mig vid liv.
Du har varit mitt liv, mitt allt.
Jag har ont av detta, jag faller och jag vill inte inse sanningen,
Jag är död i mig själv, medan du lever vidare.
Jag försökte vara allt som du behövde.
Försökte att aldrig göra dig besviken.
Ändå kan jag se det i dina ögon att jag aldrig är tillräckligt bra.
Jag börjar tappa andan, vart har du tagit vägen?
Vad ska jag säga, vad ska jag göra
Detta är jag och jag har inte förendrats.
Oavsett vad jag gör och hur starka mina känslor än är
slutar det alltid med att jag sårar dig.
Jag sårar dig?
(även att jag ligger på botten utan mitt liv, som är du)
Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig bli som honom
och kommer aldrig vinna tillbaka den personen som inte verkar bry sig längre.
Jag kan inte bli honom som du häldre har i livet.
Jag osakar alltid elände och i slutändan sårar dig.
Vad ska jag göra?
Den här tiden trodde jag på dig, att det faktiskt fanns någon som lyssnade på mig och ville mig väl.
Men som så många gånger har jag fel.
Men en sak vill jag att du lovar mig, att du aldrig glömmer mig.
Jag kommer alltid minnas dig, och jag kommer alltid älska dig och finnas för dig.
Du är och har alltid varit min bästa vän.
/Emma Gottfridsson
Dina ord är spegelvända för mig
Jag mår dåligt
Jag dränker mig och mitt mjukisdjur
i mina egna tårar
Istället för att sova
Gråter jag nätterna igenom
Jag talar om för dig hur jag mår
Jag får knappt någon respons
Kanske lika bra att jag håller mig undan
När jag inte kan le
när jag bara kan gråta
Vädja och be
Timmarna jag ligger i sängen
Deprimerad och slutkörd
Kommer vara långa
Tårarna jag fäller
För att inte ens du vill se
eller vara nära mig
De tårarna kommer vara många
Jag säger Hej då
Adjö
Jag skulle lika gärna
kunna ligga så här
I sängen
För alltid
Jag skulle lika gärna kunna dö
Du vill inte se
Du vill inte höra
Du vill bara låtsas bort sanningen
Och inte mig störa
Oljan på våra handflator
Gör att vi glider ifrån varann
Jag önskar bara
Att dessa ord var påhitt
Att inget av de är sant
Känslornas våg är i obalans
Kanske finns min kärlek någon annan stans
Du säger att när jag skär i mig
Så skär jag i dig
Varför säger du inte aj då
Du säger att gråter jag
Så gråter du
Varför säger du inte att du är ledsen då
Du säger att mår jag inte bra
Så mår inte du bra
Varför har du så roligt med honom då
Du säger att du behöver mig
Lika mycket som jag behöver dig
Varför ber du mig inte komma då
Du säger att du älskar mig
Varför visar du inte det då
Dina ord är spegelvända för mig
Jag förstår de inte
Jag vill inte ens förstå
För sanningen lär jag frukta
Den lär vara ond och mörk
Kärleken är ingenting annat
Än en bov
En lögnaktig skurk
Och just nu
känns det
som att du
gör inbrott
i mitt hjärta
/Emma Gottfridsson
Vaka över oss.
Jag drömde om dig inatt igen, jag såg dig framför mig i en levande gestalt.
Precis så som du såg ut, det var du i allra högsta grad.
Jag drömmer om dig ofta, flera gånger vaknar jag av att jag gråter.
Det smärtade mig till vakenhet genom en mardröm.
Och jag undrar om mamma drömt samma dröm.
Om hon vaknat i tårar precis som jag?
En del av henne dog med dig den natten, det syntes i hennes hjärtskärande ögon.
För en stund inatt så var du levande igen och kramade om mig.
För en stund trodde jag du fanns igen, men det var bara en dröm.
Men kanske var det ett tecken från dig att du vakar över mig.
För när hennes bröllop stundas så är det en plats som inte kommer fyllas
En plats kommer att vara tom, och det är din.
Du är saknad, det speglas i hennes ögon som aldrig kommer bli så levande igen som då
Och som hennes dotter är det svårt att ta till sig, svårt att acceptera
Vaka över oss, vila i frid Peter.
/Emma Gottfridsson
Jag tog oss förgivet.
Jag lät mig falla för dig, kom inte och mena att allt var på skoj att du ville leka med mina känslor.
För just nu är jag svagast, utan dig jag är tom.
Jag vill ha tillbaka mitt hjärta, jag vill att du ska spola tillbaka tiden och bara var min vän.
Jag tog dig förgivet, jag tog oss förgivet.
Du tog det kanske hårdare men det är jag som bär ansvaret
Ingen av oss ville detta, ingen alls ville detta
Vi var som gjorda för varandra.
Vad gör en ung pojke om hans mor ropar?
Vad gör en pojke som mist det ena, men fann det andra?
Gråter han för det förlorade?
Eller ler han för det han fann?
/Emma Gottfridsson
Ska jag aldrig få vara lycklig?
- nu har jag sjunkit igen, efter denna långa tid
(månader, timmar, minuter) utan
rakhyvlar, skärsår och ångest!
Jag trodde verkligen att jag skulle få va lycklig igen
men än en gång hade jag fel!
Ont. Ont. Ont.
Allt vill mig ont.
Jag vågar inte, hoppas.
För allt vill mig ont.
Rädsla, fobier
för vad?
allt? Nej.
Men dig.
Du skadade mig,
sårade mig.
Och tog mitt liv ifrån mig.
Nu går du fri, och min rädsla blir allt större.
Jag vill inte möta dig. Aldrig mer.
Jag skulle antagligen bli inlåst
på något psykställe.
Jag skulle flippa ut totalt.
Än en gång är jag rädd för mig själv.
För nu är jag så grymt förbannad & trött på det här.
På dig. Vidriga avskyvärda människa.
(nu jävlar ska jag spendera mitt liv
på att ta tillbaka
allt som var mitt.
mitt liv, mitt självförtroende,
min trygghet och min syn på livet)
/Emma Gottfridsson
Ta min rädsla och mina fel.
Här vilar allting som jag övergav.
Här vilar lycka, skratt och sorg.
Jag har sett så mycket som jag aldrig velat se
Nu vet jag inte om jag vill se så mycket mer.
Jag behöver liv i denna döda kropp.
Ge mig ro att se himlen igen
Ta min rädsla och mina fel
Lär mig älska, gör mig hel
Fram in i djupa andetag, in i djupa tankar
och in i förkrossade drömmar.
Det var inte jag som styrde över mitt liv. utan tvärt om.
När du tala in till min själ lyssnade jag utan att tveka,
inget betydde mer än du för stunden,
inget kunde stoppa det som var på väg att hända.
allt var paradiset,
och du förendrade inte bara mina inre tankar utan också min depretion,
jag sjönk längre och längre ner.
nu står jag på botten
och längtar tillbaka, vill upp igen men orkar inte klättra.
...mitt liv vill jag nu byta,
för att kunna tänka och se min yta.
/EmmaGottfridsson
Förendras som person
allting känns svårt när man är ensam kvar
ingen väg som leder en till de som var
men jag håller huvudet högt.
utan hjälp ingen axel att vila på
utan tröst ingen alls man kan lita på
men jag fortsätter va stark,
allting kommer bli bra.
Jag är trasig och jag ropade på hjälp
sträcktde ut min hand men jag kunde inte se de själv.
med ångest tung som cement.
allt som verkade så bra blev inte alls de som jag tänkt.
Ett beslut som blev rutin och sen allt blev skit
ett bättre liv såg jag bara som fantasi.
utan framtid levde jag som en individ.
som hade stannat upp i min tid utan några alternativ.
Allt jag gjort, har gjort att jag levde i en lögn.
och ångesten gör att natten blir dag utan sömn.
Jag älskar min familj men relationen har blivit öm.
dom hatar den jag är men vem jag var de har dom glömt.
Jag vill ha en förändrig men ingen vill tro mig.
pågrund av mitt svek är min tillit förlorats,
går ensam och sorgsen vill ge och försonas.
fundersam och rädd om mina hopp var för stora.
ingen förstod min frustration
för dom jag kallade vänner var i samma situation.
ett dilemma som ska ändras om jag bara vågade tro,
vågar chansa och lyckas att förändras som person.
/EmmaGottfridsson
Jag behöver inte dig längre.
Veckorna gick
Månad efter månad kom och försvann
Jag insåg aldrig hur mycket tid jag la ner
Hur mycket tid jag slösade bort
Jag trodde verkligen att det var någonting speciellt mellan oss
Men det visade sig att du var precis som alla andra
Försvinn, försvinn ur mitt liv
Det är inte fören nu jag inser hur mycket bättre det var innan du plötsligt kom med in i bilden
Det är inte fören nu jag inser hur mycket jag vill få dig att försvinna
Gå din väg, jag behöver inte dig mer
Om jag ska vara ärlig så har jag har aldrig behövt dig
Det var bara du som fick mig att inbilla mig något sådant dumt
Jag klarar mig fint utan dig, det har jag egentligen alltid gjort
Det var bara du som fick mig på fall och tro att du var min värld, mitt allt
Det var bara du som lekte med mig
Spelet är över
Du kan gå nu
Jag behöver inte dig längre
Jag är stark nu
Gå din väg
Det är nu jag inser att du bara ställer till problem
Försvinn
Min värld klarar sig fantastiskt bra utan dig och din så kallande "kärlek"
/EmmaGottfridsson
