Trasig mackapär som reparerar sig själv.
Jag är som en trasig mackapär som reparerar mig själv. Men även om jag alltid tar mig upp på benen igen så vet jag att det tär om man vill leva med mig. Jag älskar att beklaga mig, kan aldrig vara nöjd över något. Jag må vara en obotlig pessimist.
Jag har levt med psykisk ohälsa och jag vet innebörden av psykisk ohälsa. Jag hatade allt. Jag ville bara försvinna, bort från allt och alla. Bort från allt som gjorde mig illa, liten och obetydlig.
Att leva med ständig oro och ångest, förtvivlan och värst av allt, att inte veta om man skulle leva dagen efter.
Jag minns så väl alla gånger jag satt där i köksfönstret och tomt tittade ut på de susande bilarna. Hela dagar kunde jag sitta där och tomt bara stirra på ingenting.
Den som inte upplevt extrem ensamhet och oduglighet vet inte hur det känns att inte orka med någonting, att inte ens orka med vardagen.
Att ständigt gå runt med självmordstankar och den ända utvägen var att göra sig själv illa är hemskt. Man vet inte vem man är längre, tillslut visste jag inte ens hur det kändes att må bra. Man tappar helt perspektiv på livet och vill inget hellre än att ta sitt eget liv. För vad levde jag för? Lilla jag som man så lätt kunde kliva och spotta på. Jag var ingen, den man inte såg.
Rakbladen blänkte och fler och fler sår och ärr prydde mina bara armar. Det var inte bara mina vita bleka armar som fick ta stryk av mitt hårda inre utan i stort sätt varenda liten kroppsdel. Var det fullt på ett ställe var man tvungen att hitta ett annat. Min vita bleka hud var inte längre lika vit och blek, den var söndrig, irriterad och blodig. Mitt självskadebeteende var det ända som visade mig att jag verkligen levde. Känslan gjorde mig varm i hela kroppen, det var den skönaste känslan, den tog liksom över smärtan inuti. Jag vill inte bara överleva, jag ville leva.
När jag var fem år skedde det som inte borde få hända någon. En person tog bort allt jag trodde på, den personen tog det finaste jag hade. Han förstörde allting, hela min syn på mänskligheten. Man begriper inte då vad man blivit utsatt för. Tio år senare konfronterade jag denna mannen utan att jag ens berättat det för någon annan. Jag höll inne den mörka hemligheten, skammen i tio år. Polisanmälan gjordes då någon hörde denna konfrontationen men ingenting hände, tillbaks på bana ett. Värdelös, oduglig och otrovärdig, det var vad man var. Ingen förstod mig. Kanske var det så att ingen ville förstå och hur mycket jag än gjorde mig själv illa blev det inte bättre. Även att göra sig själv illa gjorde ingen nytta längre då det ej gav någon verkan. Jag var helt slut, jag ville inte leva mer.
Jag var ständigt arg, irriterad och fruktansvärt deprimerad. Inte nog med allt detta var mobbning en stor del av min skolgång och det var det heller ingen som såg och om man nämnde något om det så var det alltid mitt eget fel, jag var provocerande och jag fick skylla mig själv helt enkelt när jag blev slagen och kränkt av mina klasskamrater och det kunde inte skolan göra någonting åt för de var tvungna att tänka på sitt rykte, såklart. Även vissa lärare behandlade mig nedvärderande och förklarade för mig vilken idiot jag var, och det är ju klart att jag hakade på det, för jag var ju bara ett bekymmer.
Jag kände skam för att jag berättat om det som hände mig som barn, jag ångrade mitt agerande och började hata mig själv ännu mer. Jag hade ingen. Jag var ingen. Jag var då så deprimerad att jag många gånger tänkte ta mitt liv, kan inte räkna på mina fingrar hur många jag stod på järnvägsspåret eller på bron och höll mina händer på det iskalla räcket. Jag ville inte leva mer. Men så var det en röst i mitt huvud som gjorde så att jag inte tog det sista klivet, jag släppte alltid räcket på rätt sida och gick därifrån. Än idag kan jag höra den rösten tala till mig och jag känner så väl igen den. Det var den personen som faktiskt fanns för mig, men som hastigt lämnade mig då han dog i sömnen en natt utan plågor. När han försvann dog jag ännu mer inuti. Den enda människan i hela världen som lyssnade och förstod mig, den som aldrig ställde några jobbiga frågor utan bara lät mig vara, precis så som jag behagade. Det var han som fick mig att välja livet, det var han som fick mig att fortsätta kämpa. Utan den rösten som pratade så lugnt till mig hade jag inte levt idag och det vet jag. Sista gången jag stod där på bron lovade jag mig själv att jag skulle leva, för honom, även att jag så gärna ville avsluta mitt liv och bli en ängel precis som han.
Alla de terapeuter, kuratorer, och psykologer jag träffat under alla de här åren gav mig ingenting mer än ännu värre problem i mitt trasiga liv. Jag har alltid klarat mig själv, och det är det jag lever för nu. Jag hade inte suttit här nu, som en ändå ganska fungerande människa. Efter allt jag varit med om kan jag inte begripa hur jag ändå kan sitta här och klarat mig igenom de flesta problemen, även att det ständigt kommer nya (men det är också en sak jag lärt mig under årens gång, det kommer alltid finnas någonting som får mig att må dåligt, men peppa peppa det är bara att kämpa på)
Inte nog med detta så hade jag ett rent helvete hemma, kände mig inte trygg någonstans. Jag spenderade mestadels av tiden hemma hos min mormor då jag hade mest förtroende för henne. Hon var den finaste i hela världen, hon var min värld men hon orkade inte ha mig där hela tiden heller vilket är ganska förstående då jag var ett såkallat problembarn och ständigt ställde till det för både mig själv och andra. Jag hade svårt att sitta still och pratade i ett, i alla fall med henne för hon var den enda då som lät mig prata, alla andra tystade mig då de ej orkade eller hade tid.
Jag flängde in och ut från socialen och mamma fick bara mer och mer problem med mig, jag förstår nu hur mycket sorg jag givit henne då hon så många gånger sett mina sönder skurna armar, hämtat mig hos polisen och varit på alla dessa möten på skolan. Vad jag än gjorde var det aldrig tillräckligt bra, så jag började hitta utvägar till allt. Hittade på alla möjliga grejer bara för att få folk uppmärksamma, jag ville bara att de skulle se mig.
Än idag lider jag av sömnproblem och ständig hjärnverksamhet. Det är inte lätt att hålla drömmar vid liv när man lider utav sömnbrist. Skolan är fortfarande tung och jag finner ingen ro. Har alltid känslan av att inte hinna med någonting. Jag har problem att beblanda mig med folk, kan knappt sitta på en buss utan att få panikångestattacker, många gånger har jag fått kliva av bussen för att jag inte pallar. Varje sak jag gör får mig att bli osäker på mig själv, jag har jätte svårt för att tro på mig själv men jag har kommit så sjukt långt på den vägen att jag vet att jag kommer slå osäkerheten i ansiktet en vacker dag.
Jag har levt med psykisk ohälsa och jag vet innebörden av psykisk ohälsa. Jag hatade allt. Jag ville bara försvinna, bort från allt och alla. Bort från allt som gjorde mig illa, liten och obetydlig.
Att leva med ständig oro och ångest, förtvivlan och värst av allt, att inte veta om man skulle leva dagen efter.
Jag minns så väl alla gånger jag satt där i köksfönstret och tomt tittade ut på de susande bilarna. Hela dagar kunde jag sitta där och tomt bara stirra på ingenting.
Den som inte upplevt extrem ensamhet och oduglighet vet inte hur det känns att inte orka med någonting, att inte ens orka med vardagen.
Att ständigt gå runt med självmordstankar och den ända utvägen var att göra sig själv illa är hemskt. Man vet inte vem man är längre, tillslut visste jag inte ens hur det kändes att må bra. Man tappar helt perspektiv på livet och vill inget hellre än att ta sitt eget liv. För vad levde jag för? Lilla jag som man så lätt kunde kliva och spotta på. Jag var ingen, den man inte såg.
Rakbladen blänkte och fler och fler sår och ärr prydde mina bara armar. Det var inte bara mina vita bleka armar som fick ta stryk av mitt hårda inre utan i stort sätt varenda liten kroppsdel. Var det fullt på ett ställe var man tvungen att hitta ett annat. Min vita bleka hud var inte längre lika vit och blek, den var söndrig, irriterad och blodig. Mitt självskadebeteende var det ända som visade mig att jag verkligen levde. Känslan gjorde mig varm i hela kroppen, det var den skönaste känslan, den tog liksom över smärtan inuti. Jag vill inte bara överleva, jag ville leva.
När jag var fem år skedde det som inte borde få hända någon. En person tog bort allt jag trodde på, den personen tog det finaste jag hade. Han förstörde allting, hela min syn på mänskligheten. Man begriper inte då vad man blivit utsatt för. Tio år senare konfronterade jag denna mannen utan att jag ens berättat det för någon annan. Jag höll inne den mörka hemligheten, skammen i tio år. Polisanmälan gjordes då någon hörde denna konfrontationen men ingenting hände, tillbaks på bana ett. Värdelös, oduglig och otrovärdig, det var vad man var. Ingen förstod mig. Kanske var det så att ingen ville förstå och hur mycket jag än gjorde mig själv illa blev det inte bättre. Även att göra sig själv illa gjorde ingen nytta längre då det ej gav någon verkan. Jag var helt slut, jag ville inte leva mer.
Jag var ständigt arg, irriterad och fruktansvärt deprimerad. Inte nog med allt detta var mobbning en stor del av min skolgång och det var det heller ingen som såg och om man nämnde något om det så var det alltid mitt eget fel, jag var provocerande och jag fick skylla mig själv helt enkelt när jag blev slagen och kränkt av mina klasskamrater och det kunde inte skolan göra någonting åt för de var tvungna att tänka på sitt rykte, såklart. Även vissa lärare behandlade mig nedvärderande och förklarade för mig vilken idiot jag var, och det är ju klart att jag hakade på det, för jag var ju bara ett bekymmer.
Jag kände skam för att jag berättat om det som hände mig som barn, jag ångrade mitt agerande och började hata mig själv ännu mer. Jag hade ingen. Jag var ingen. Jag var då så deprimerad att jag många gånger tänkte ta mitt liv, kan inte räkna på mina fingrar hur många jag stod på järnvägsspåret eller på bron och höll mina händer på det iskalla räcket. Jag ville inte leva mer. Men så var det en röst i mitt huvud som gjorde så att jag inte tog det sista klivet, jag släppte alltid räcket på rätt sida och gick därifrån. Än idag kan jag höra den rösten tala till mig och jag känner så väl igen den. Det var den personen som faktiskt fanns för mig, men som hastigt lämnade mig då han dog i sömnen en natt utan plågor. När han försvann dog jag ännu mer inuti. Den enda människan i hela världen som lyssnade och förstod mig, den som aldrig ställde några jobbiga frågor utan bara lät mig vara, precis så som jag behagade. Det var han som fick mig att välja livet, det var han som fick mig att fortsätta kämpa. Utan den rösten som pratade så lugnt till mig hade jag inte levt idag och det vet jag. Sista gången jag stod där på bron lovade jag mig själv att jag skulle leva, för honom, även att jag så gärna ville avsluta mitt liv och bli en ängel precis som han.
Alla de terapeuter, kuratorer, och psykologer jag träffat under alla de här åren gav mig ingenting mer än ännu värre problem i mitt trasiga liv. Jag har alltid klarat mig själv, och det är det jag lever för nu. Jag hade inte suttit här nu, som en ändå ganska fungerande människa. Efter allt jag varit med om kan jag inte begripa hur jag ändå kan sitta här och klarat mig igenom de flesta problemen, även att det ständigt kommer nya (men det är också en sak jag lärt mig under årens gång, det kommer alltid finnas någonting som får mig att må dåligt, men peppa peppa det är bara att kämpa på)
Inte nog med detta så hade jag ett rent helvete hemma, kände mig inte trygg någonstans. Jag spenderade mestadels av tiden hemma hos min mormor då jag hade mest förtroende för henne. Hon var den finaste i hela världen, hon var min värld men hon orkade inte ha mig där hela tiden heller vilket är ganska förstående då jag var ett såkallat problembarn och ständigt ställde till det för både mig själv och andra. Jag hade svårt att sitta still och pratade i ett, i alla fall med henne för hon var den enda då som lät mig prata, alla andra tystade mig då de ej orkade eller hade tid.
Jag flängde in och ut från socialen och mamma fick bara mer och mer problem med mig, jag förstår nu hur mycket sorg jag givit henne då hon så många gånger sett mina sönder skurna armar, hämtat mig hos polisen och varit på alla dessa möten på skolan. Vad jag än gjorde var det aldrig tillräckligt bra, så jag började hitta utvägar till allt. Hittade på alla möjliga grejer bara för att få folk uppmärksamma, jag ville bara att de skulle se mig.
Än idag lider jag av sömnproblem och ständig hjärnverksamhet. Det är inte lätt att hålla drömmar vid liv när man lider utav sömnbrist. Skolan är fortfarande tung och jag finner ingen ro. Har alltid känslan av att inte hinna med någonting. Jag har problem att beblanda mig med folk, kan knappt sitta på en buss utan att få panikångestattacker, många gånger har jag fått kliva av bussen för att jag inte pallar. Varje sak jag gör får mig att bli osäker på mig själv, jag har jätte svårt för att tro på mig själv men jag har kommit så sjukt långt på den vägen att jag vet att jag kommer slå osäkerheten i ansiktet en vacker dag.
