.

En dag ska vindarna lära mig att flyga. Högt upp över molnen.
Med solen emot ryggen ska jag sväva fritt.
Då ska jag visa vem jag är. Jag ska blända er och skina starkare än solen.
En dag är de min tur.
För just nu vet jag inte vem jag är eller vad det ska bli av mig,
men jag vet att jag ska klara mig igenom det här eländet som alltid huggit mig i ryggen.
Jag ska skratta demonerna rätt upp i ansiktet och gå därifrån så jävla lycklig.
En dag är det min tur, det är jag säker på.
/Emma G

Vad gör man när hela ens värld verkar vara menad att falla samman?
Vad jag än gör blir det aldrig tillräckligt bra eller så vänder den lilla lyckan jag byggt upp och flyger sin väg.
Det finns inget som håller sig bra föralltid.
Det finns ett utgångsdatum på allt här i livet, men min lycka verkar alltid gå ut innan jag hunnit förstå att jag ens funnit den.
Saker som jag anser vara bra, ger mig ett slag i ansiktet så jag faller.
Faller ännu längre ner i mitt svarta hål, inuti min kropp. Förtjänar jag inte lyckan? Varför kan den inte bara stanna kvar i min kropp längre än vad den brukar, om den nu ens hittar till mig.
Jag trycker ner mig själv i skorna, jag förnedrar mig själv.
Jag trodde att jag hade fått chansen att må bra igen, jag trodde att jag funnit lyckan. Jag mådde ju så bra.
Jag klandrar mig själv hela tiden, det var mitt beslut, men jag ångrar mig lika mycket varje dag.
Snart hade min ängel funnits här hos mig, i min famn.
Jag hade klarat det, jag hade varit bra.
Det nöter sönder min skalle, men förhoppningsvis en dag kommer jag få uppleva allt jag ångrar att jag valde bort.

- Dum spiro, spero. (Så länge jag andas, hoppas jag.)
Emma G.