.

Dom tränger sig in i mitt bröst, viskar till mig och får mig att göra dåliga saker.

Jag säger inte mycket men jag tänker destu mer.
Dom kastar skit på mig och sen hån ler.
Ni skulle bara veta vad som rör sig i mitt huvud just nu.
Mina tankar tar livet av mig, dom viskar
"Ingen bryr sig om dig, du är värdelös, värdelös" 
Förtjänar jag inte mer än tårar på toagolvet under natten,
rakbladet som ligger och blänker och min hud som blöder.
Tårarna blandas med blod, ändå fortsätter dom viska
"mer skär mer, dö du måste dö"

Demonerna suger livet ur mig
som om dom tömmer mitt hjärta

Jag har alltid velat väcka mamma
men jag ångrar mig alltid hon ska inte behöva
se mig när demonerna förvandlat mig till en trasdocka.

Och det gör ont att skriva det
ont att erkänna det för mig själv
men jag är så trasig nu att jag inte
vet vad jag ska göra
jag vet inte vem jag är längre
jag känner inte igen mig själv
men demonerna vet så väl, dom känner mig,
dom berättar för mig, att jag inte är någon.

Jag ligger hela nätter och blundar,
hör hur demonerna viskar, värdelös.
Dom vägrar lämna mig.
Mamma, jag vet att ni inte vill höra mig skrika och gråta om nätterna.
Jag försöker va tyst, kudden dämpar ljudet lite.
Men demonerna gör mig galen, dom förföljer mig överallt.

Slag och hot skrämmer mig inte längre,
det var länge sedan jag vart påverkad av nått sånt.
Demonerna har vant mig vid det.
Jag kan inte längre planera om ja ska fly eller hinna ducka.
Jag vet inte hur ja ska hantera det.

/Emma