.

Varför jag?
Vad har jag gjort
för att förtjäna detta?

Jag vet att ni inte
bara riktar er
mot mig när ni
spyr ut era anklagelser,
men jag tar åt
mig ändå och blir
ledsen

Det gör ont
att bära på rädslan,
hopplösheten och oron
ni kastar på mig

När ni spinner vidare
på era argument
och hittar på nya
omformuleringar känner
jag hur energin rinner
av mig och ersätts
av mörka känslor som
egentligen inte borde
existera i min värld

Men ni ser inte
vad ni gör för
"man ser det man
vill se" och ni
vill inte se era brister
som målar svarta sprickor
i pannan på mig

Känslorna trycker på
och tårarna gungar
på nedre fransraden
när era ord spräcker
min hjärna.
Hjärtat pumpar kraftigare,
bröstet känns trångt
och andningen blir häftigare

Ser ni verkligen inte!

Efter "diskussionen"
små springer jag till
mitt rum och slänger igen dörren efter mig
Jag sliter av mig mitt
uttryckslösa ansikte och
låter känslorna ta över
Ansiktet förvrids i en
skrynklig grimas och
kroppen skakar

Tankarna snurrrar
runt runt och jag
vill bara skrika,
men jag håller tyst..
Vill inte visa

Jag finner hela tiden
nya vägar att hantera detta,
rakblad, bita, riva, nypa,
klippa, slå, snärta..
Och det följs alltid av en hemsk ångest.

Jag vill inte mer,
låt mig va.

Detta sätter många hinder
i mitt liv,
och vart jag än vänder mig
ser jag bara ett tjockt
nät av problem.

Jag vill känna den
friheten jag en gång kände,
och klappen på min axel.
Rösten av mamma
"emma, du klarar det här, du är stark"
men jag vet att det bara
är önsketänkande

smärtan jag bär på, får mig att dö inuti...mer och mer för varje dag!


/Emma'G