.

Känslan av att inte orka med någonting.
Känslan av att inte ens kunna förklara vad det är

eller varför man inte orkar.
Det går inte alltid beskriva med ord

hur en viss känsla känns. 
Det enda jag vet

är att hur jag än vrider och vänder på mig

så har jag alltid ryggen bak.

 

Ryggen som är full

med sylvassa knivar. 

Så urbota jävla dum.

 

 

Det är knivarna,

som sitter hårt inkörda i ryggen,

som tynger mig,

som gör att jag faller ihop

och inte tar mig framåt.

Knivarna som är ett bevis på 

att det inte går att lita på någon annan

än sig själv.

 

Vad är det som gör mig så svag,

ingenting kan någonsin reparera

det lilla av mig 

som fortfarande finns kvar.

Jag bara önskar

att det en dag,

ska komma in en människa i mitt liv 

som plockar bort knivarna

med varsamma händer

istället för att trycka in de

hårdare i min rygg,

som andra tidigare gjort

när de fått mig att tro

att jag betyder någonting.

Och att jag har någon

att luta mig emot 

när mina ben sviker mig

för att bördan på min rygg

väger alldeles för tungt.

 

 

Jag behöver någon

som tar emot mig när jag faller 

istället för att stå

och se på

när jag griper tag i allt jag ser

i ren panik

för att åtminstonde

inte hamna på botten igen.

 

Jag tittade upp mot himmelen ikväll. 
Den där himmelen

som han alltid pratar om.
Där han menar att det finns liv,

ett helt annat liv.

Det där han alltid pekar på

när vi står på min uteplats,

som får mig att flina som en idiot.

Varenda gång.

Det där som jag kanske inte riktigt förstår mig på,

men som jag ändå bara vill höra mer av.

För att han har förmågan att förtrolla mig.

I allting han gör.

 

Allting är så äkta när han pratar. 
Även att jag inte riktigt kan föreställa mig det han säger

när vi står och tittar upp mot himmelen mitt i natten,

så älskar jag att höra honom berätta om det.

Jag älskar att se han så engagerad. 

För hans historier är lika levande,

som det livet uppe i rymden

han alltid pratar om.