Jag har alltid varit den som flyr.

När ska jag lära mig att älska.
Varför ska det alltid vara någonting som gör att mitt ihåliga lilla självförtroende pajar i princip allt jag gör.
Varför kan inte bara min hjärna och mina tankar någon gång, samarbeta med mitt sköra inre, med mitt hjärta och med min kropp.
Det går inte en dag utan att filmen som så många gånger spelats upp i mitt huvud visar mig själv stå och banka, slå och skrika ut min ilska, min sorg och min osäkerhet, över mig själv.
Jag vet så väl vad det är som gjort mig till den jag är,
men varför, varför kan jag inte bli någon.
Den där någon som är säker, som kan, vill och vågar.
Jag vill så gärna, men jag kan ingenting.
Patetiskt svag som alltid.
Alltid har jag varit den som flyr, men jag har aldrig vetat riktigt vad jag söker efter.
Jag vill bara vara. Mig själv. Stark, Modig.
Jag vill kunna kalla mig själv bra, duktig, begåvad kanske till och med, vacker.
Att göra de är att hugga sig själv i bröstet.
Jag vill lära mig att älska, jag vill bli hel.

/EmmaGottfridsson

RSS 2.0