Fuck livet.

fjorton år har gått.
fjorton förjävligt långa och misslyckade år.

dagarna har varit enformiga, upprepade.
och dom har alltid slutat likadant.

( med dom där jävla frågorna )

frågorna som jag fortfarande inte fått något svar på.
och jag gråter mig till söms varje natt,
i väntan på att någon ska höra mig.

( och visst är det någon som gör det också
men varför tror jag att någon ska bry sig )

och jag tror att alla är för upptagena med sina egena problem.
för att orka med en annans också, det kanske är lite mycket begärt?

( sen finns det ju änglar )


men nej, älskling


ingen jävla ängel har hört på mina böner,
och ingen jävla ängel har hjälpt mig att hitta alla mina trasiga delar.
ska jag stå ut med det här i resten av mitt liv?
eller?..

/emmagottfridsson

Kniven, ily!

För fem år sedan dog en mycket nära person till mig.
Till min familj. Det är något som har tagit jätte hårt på mig.
En natt somnade han in när han låg där på golvet på en hård madrass.
Han somnade in och kommer aldrig mer tillbaka, hur mycket jag än vill det.
Varje 29 mars tänder jag tusen ljus för att hedra den han är och den han var förut.
Hade jag kunnat trolla hade jag trollat honom tillbaka till livet.
Men jag tror att han har det bättre där han är nu. Nu har han fått sin tid att vila.
Det hade han aldrig tid med innan. Det finns inte en dag då jag inte tänker på honom.
Han finns i mina tankar varje dag. Dom första nätterna var också dom värsta.
Jag grät mig till söms och ville inte gå upp på morgonen. Allt kändes så meningslöst.
Att veta att han aldrig mer kommer komma tillbaka till vårt hem, har sårat mig så hårt.
Djupa sår i hjärtat som blöder. Jag saknar honom så mycket,

RIP Älskade Peter!

/emmagottfridsson

RSS 2.0