.

Du skrev till mig på MSN medans min panik växte.
Du anade inte det minsta om vad som pågick på andra sidan skärmen.
Efter bara några få minuter blev känslorna så starka,
jag lämnade min kropp och gjorde allt jag kunde för att fokusera på andningen,
och att inte svimma.
Så fokuserad att jag glömde bort att andas medan jag skrev på tangentbordet.
Allting blev så avlägset, allt gungade bort.
Jag skrev om hur andningen inte ville stanna hos mig,
att jag fallit ner i det inte så främmande hålet utan botten.

Medans jag andades in kämpade jag förgäves mot gråten som kom i täta vågor.
Jag skakade i hela kroppen medans jag tog fram min mobiltelefon
och ringde hennes nummer för att få hjälp med att sluta falla
och komma tillbaka till verkligeheten.
Jag vinglade bort till sängen, grät och skakade som aldrig förr
medans jag väntade på att den där enda signalen skulle ta slut
och hennes "Hej" skulle höras.

Jag föstår inte att hon hjälpte mig igenom det där.
Hon, som sårat mig så många gånger, som jag hade så svårt att lita på.
Jag förstår inte äns varför jag vände mig till just henne.

Andningen kom tillbaka efter några minuter,
även jag kom tillbaka till verkligeheten.
Gråten och skakningarna avtog också.


/ Emma'G