.

I hela mitt liv har jag uppfört mig
som alla förväntat sig av mig.
Jag har uppforstrats till en lydig
liten flicka med rosert i håret.
Pappa ville att jag skulle börja jobba med fordon.
Jag ville inte säga emot.
Mamma tyckte att jag skulle göra det
jag själv ville.
Mamma ville bara att det skulle gå bra
för mig, så hon slapp skämmas.
I hela mitt liv har jag gjort vad
alla har förväntat sig av mig.
Jag har anpassat mig.
När jag var mindre tänkte jag ofta på att rymma.
Några gånger tänkte jag också ta livet av mig.
Jag var beredd flera gånger på att hoppa ner
från tredje våningen och så skrev jag
en lapp som jag la på golvet.
På den lappen stog det "Där fick ni"
Jag har frågat mig själv flera gånger om jag ångrar mig...

Jag har funderat så länge.
Jag har ångrat så mycket.
jag saknar att se pappas glädje.
Glädjen av att träffa mig i bara några få minuter.
jag ångrar att jag förstört den glädjen.
Och jag hoppas att jag kan återställa den
så gott jag bara kan.
Jag minns och saknar alla gånger
när jag var ledsen och kunde gråta ut
i  mammas famn, eller bara gå hem till
mormot och vara liten...

/Emma Gottfridsson

Mitt liv, eller ja vad man nu ska kalla det.
Jag vet inte, jag vet inte hur man egentligen ska leva. Jag vet inte riktigt hur det känns att må bra.
Jag saknar att ha en normal uppväxt. Jag saknar att veta men jag själv är, för det vet jag inte.
Under hela min uppväxt har jag tyckt illa om mig själv. Har trampat i mitt eget skit under alla år.
Trampat och trampat och inte kommit någonstans. En människa förstörde mitt liv.
En människa förstörde allt jag trodde på. Den människan gjorde så att jag inte litar på andra människor.
Så att jag inte litar på mig själv. Men jag levde vidare, även att jag så många gånger ville ta mitt egna liv.
Även att jag så många gånger tänkt tillbaka på vad som hände har det aldrig släppt mig. Allt mer saker på det här, dök upp. Åt helvete hemma, åt helvete i skolan, åt helvete med vänner, åt helvete med precis allt.
Mobbad under hela min skolgång ända från första klass till sjätte. Inga vänner. Ingen att prata med.
Alltid ensam och alltid med tanken om varför jag lever. Alltid den tanken om att jag inte borde leva för vad hade jag att leva för? Under alla år fanns dom tankarna i mitt huvud. Och allt mer jobbiga blev dom. Allt mer självmordstankar. Under mina år i låg och mellanstadiet blev jag slagen varje dag, hatad av lärare, utpekad som sämsta elev och sen fick jag sopa upp det. Blev skickad till kurator, för att dom tyckte att det var mig det var fel på. I alla lägen var det mitt fel. Och jag dömdes mer eller mindre som oduglig och hopplös.
Och allt mer började jag tro på det. Jag var värdelös. Kom hem varje dag efter skolan. Satt antigen på mitt rum eller på toaletten och grät. Varje dag grät jag. Varje natt grät jag. Och jag grät mig till söms.
Men en dag vände det faktids, Mamma träffade Peter. En människa som fick mig att må bra.
Men han var sjuk. Och hade varit ganska länge. Men det lös jämt runt om honom, han var ett ljus i mitt liv. Så en dag fanns han bara inte mer. Han dog lugnt i sömnen en natt utan plågor. Nu är det bara vi efterlevande som bär smärtor, och jag visste ju redan..Jag var beredd. Jag förstod...det var timmar jag räknade. Kommer aldrig glömma honom, och alla fina minnen han åt oss skapat. Men i mitt huvud hörde jag mig själv säga så många gånger, "han kommer tillbaks" fast jag igentligen visste att han aldrig skulle göra det. Han fanns inte mer. Och jag var tvungen att inse sanningen. En del av mitt hjärta gick bort. Den största delen. Där han tog plats men försvann tillslut. Det blev allt för mycket sen när jag började ny skola i sjuan, jag började röka, dricka, snatta, piercade mig och jag började göra mig själv illa. Jag skar mig själv i handlederna. Mådde sämre och sämre. Min livslåga började långsamt slockna. Och jag ville bara dö. Tillslut fick mamma syn på mina armar. Och det blev att gå kurator flera gånger i veckan. Jag vägrade prata. Det gick ett tag innan jag öppnade mig, jag berätta för kuratorn om mitt liv. Han bara nickade och sa att han förstod. Men jag vet att han igentligen inte gjorde det. Ingen förstod. Inte ens jag själv. Och där fastnade jag. Ingenting hände. Vad hade jag förväntat mig? Och vad hade alla andra förväntat sig?
Att bli tvingad att gå till kurator hjälpte inte mig så långt. Tiden gick. Det bestämdes att jag skulle gå till BUP. Dit följde jag med två gånger och bestämde mig sen för att aldrig gå dit mer. En längre tid gick och jag fortsatte gå till kuratorn. Jag fortsatte göra mig själv illa. Jag byggde upp mitt självhat mer och mer. Jag kände inte att jag var värd någonting. Flera gånger stod jag på broar och var på väg att hoppa. Men någonting stoppade mig. Vad var det som tog emot?
Det vet jag fortfarande inte. Mardrömmar varje natt, sömnproblem och ständig huvudvärk. Jag mådde inte bra. Det var det ända jag visste. 
Åkte fast för snatteri och tillslut blev jag inblandad med socialen. Utredning och massa möten hela tiden, som inte ledde någonstans. Tillslut blev det dags att berätta om mörkret inom mig. Om vad som hände när jag var liten. Om vad det var som förstörde hela mitt liv. En en gång satt dom och nickade och sa att dom förstod. Jag tvivlar fortfarande. Och nu sitter jag här och inte fattar någonting. Jag vet inte vad som kommer hända nu. Men allt jag hoppas på är att jag ska slippa det här. Att jag ska få begrava mitt liv och börja på ett nytt och bättre, men varje dag kommer bli en kamp i livet.

            
                                      
/Emma Gottfridsson