.

Vad gör man när hela ens värld verkar vara menad att falla samman?
Vad jag än gör blir det aldrig tillräckligt bra eller så vänder den lilla lyckan jag byggt upp och flyger sin väg.
Det finns inget som håller sig bra föralltid.
Det finns ett utgångsdatum på allt här i livet, men min lycka verkar alltid gå ut innan jag hunnit förstå att jag ens funnit den.
Saker som jag anser vara bra, ger mig ett slag i ansiktet så jag faller.
Faller ännu längre ner i mitt svarta hål, inuti min kropp. Förtjänar jag inte lyckan? Varför kan den inte bara stanna kvar i min kropp längre än vad den brukar, om den nu ens hittar till mig.
Jag trycker ner mig själv i skorna, jag förnedrar mig själv.
Jag trodde att jag hade fått chansen att må bra igen, jag trodde att jag funnit lyckan. Jag mådde ju så bra.
Jag klandrar mig själv hela tiden, det var mitt beslut, men jag ångrar mig lika mycket varje dag.
Snart hade min ängel funnits här hos mig, i min famn.
Jag hade klarat det, jag hade varit bra.
Det nöter sönder min skalle, men förhoppningsvis en dag kommer jag få uppleva allt jag ångrar att jag valde bort.

- Dum spiro, spero. (Så länge jag andas, hoppas jag.)
Emma G.