.

Det var absolut sista gången jag grät över dig.
"Sluta gråta då?, jag har ju sagt förlåt"
Är det allt du har att komma med?
Är det här allt jag är värd för dig?
Är väl inte direkt planetens bästa människa men att behöva
somna gråtande och varje morgon vakna med en klump i magen 
är jag verkligen så lite värd för dig?

jag ska inte behöva be dig höra av dig,
det är något som du ska göra om jag nu ens betyder något
för dig. Jag orkar inte sitta och vänta längre
på att du ska ringa, på att du ska höra av dig
överhuvetaget. Om du nu tycker om mig så mycket som du säger att du gör,
beter man sig inte mot andra tjejer på det sättet som du
gör nu.

Tror du jag vill höra att du tycker hon är snygg?
tror du jag vill veta att ni träffades på en fest för ett tag sen?
Nej det vill jag inte, jag vill inte veta längre för det
gör så ont att sitta och oroa sig över att du ska lämna mig.
Du säger att jag ska tro på det du säger, men du gör det inte lätt.
Ingenting kommer att bli som det var igen.

Jag orkar inte det här längre.
Även att jag vill så gärna, så kan jag inte mer.
Jag kämpar men det går inte, kan inte hålla ut längre.
Jag kämpar och kämpar för att sluta gråta,
Jag gråter och gråter, och kan inte sluta,
det var jag som va kär och du tog allt som en lek.
Jag tror jag älskade dig och offrade mitt hjärta,
ändå så gav du mig bara smärta.
Nu ångrar jag allt det vi gjort,
nu vill jag bara glömma bort.

Kärlekens första suck, första andetag, är förnuftets sista.


/EmmaGottfridsson

du vet inte hur det är att vilja dö så mycket att man inte kan leva.
du vet ingenting, du vet inte hur det är att ha dödsångest,
att stå på järnvägsspår och gråta,
att inte ha någon kontroll över sina känslor,
att det är känslorna som styr en så starkt
att man driver sig till att skära sig
bara för att lätta på smärtan inombords.
du vet ingenting, så kom inte och lägg dig i.
många säger att dom fattar, men få vet hur det känns.


/ EmmaGottfridsson

Mitt liv, eller ja vad man nu ska kalla det.
Jag vet inte, jag vet inte hur man egentligen ska leva. Jag vet inte riktigt hur det känns att må bra.
Jag saknar att ha en normal uppväxt. Jag saknar att veta men jag själv är, för det vet jag inte.
Under hela min uppväxt har jag tyckt illa om mig själv. Har trampat i mitt eget skit under alla år.
Trampat och trampat och inte kommit någonstans. En människa förstörde mitt liv.
En människa förstörde allt jag trodde på. Den människan gjorde så att jag inte litar på andra människor.
Så att jag inte litar på mig själv. Men jag levde vidare, även att jag så många gånger ville ta mitt egna liv.
Även att jag så många gånger tänkt tillbaka på vad som hände har det aldrig släppt mig. Allt mer saker på det här, dök upp. Åt helvete hemma, åt helvete i skolan, åt helvete med vänner, åt helvete med precis allt.
Mobbad under hela min skolgång ända från första klass till sjätte. Inga vänner. Ingen att prata med.
Alltid ensam och alltid med tanken om varför jag lever. Alltid den tanken om att jag inte borde leva för vad hade jag att leva för? Under alla år fanns dom tankarna i mitt huvud. Och allt mer jobbiga blev dom. Allt mer självmordstankar. Under mina år i låg och mellanstadiet blev jag slagen varje dag, hatad av lärare, utpekad som sämsta elev och sen fick jag sopa upp det. Blev skickad till kurator, för att dom tyckte att det var mig det var fel på. I alla lägen var det mitt fel. Och jag dömdes mer eller mindre som oduglig och hopplös.
Och allt mer började jag tro på det. Jag var värdelös. Kom hem varje dag efter skolan. Satt antigen på mitt rum eller på toaletten och grät. Varje dag grät jag. Varje natt grät jag. Och jag grät mig till söms.
Men en dag vände det faktids, Mamma träffade Peter. En människa som fick mig att må bra.
Men han var sjuk. Och hade varit ganska länge. Men det lös jämt runt om honom, han var ett ljus i mitt liv. Så en dag fanns han bara inte mer. Han dog lugnt i sömnen en natt utan plågor. Nu är det bara vi efterlevande som bär smärtor, och jag visste ju redan..Jag var beredd. Jag förstod...det var timmar jag räknade. Kommer aldrig glömma honom, och alla fina minnen han åt oss skapat. Men i mitt huvud hörde jag mig själv säga så många gånger, "han kommer tillbaks" fast jag igentligen visste att han aldrig skulle göra det. Han fanns inte mer. Och jag var tvungen att inse sanningen. En del av mitt hjärta gick bort. Den största delen. Där han tog plats men försvann tillslut. Det blev allt för mycket sen när jag började ny skola i sjuan, jag började röka, dricka, snatta, piercade mig och jag började göra mig själv illa. Jag skar mig själv i handlederna. Mådde sämre och sämre. Min livslåga började långsamt slockna. Och jag ville bara dö. Tillslut fick mamma syn på mina armar. Och det blev att gå kurator flera gånger i veckan. Jag vägrade prata. Det gick ett tag innan jag öppnade mig, jag berätta för kuratorn om mitt liv. Han bara nickade och sa att han förstod. Men jag vet att han igentligen inte gjorde det. Ingen förstod. Inte ens jag själv. Och där fastnade jag. Ingenting hände. Vad hade jag förväntat mig? Och vad hade alla andra förväntat sig?
Att bli tvingad att gå till kurator hjälpte inte mig så långt. Tiden gick. Det bestämdes att jag skulle gå till BUP. Dit följde jag med två gånger och bestämde mig sen för att aldrig gå dit mer. En längre tid gick och jag fortsatte gå till kuratorn. Jag fortsatte göra mig själv illa. Jag byggde upp mitt självhat mer och mer. Jag kände inte att jag var värd någonting. Flera gånger stod jag på broar och var på väg att hoppa. Men någonting stoppade mig. Vad var det som tog emot?
Det vet jag fortfarande inte. Mardrömmar varje natt, sömnproblem och ständig huvudvärk. Jag mådde inte bra. Det var det ända jag visste. 
Åkte fast för snatteri och tillslut blev jag inblandad med socialen. Utredning och massa möten hela tiden, som inte ledde någonstans. Tillslut blev det dags att berätta om mörkret inom mig. Om vad som hände när jag var liten. Om vad det var som förstörde hela mitt liv. En en gång satt dom och nickade och sa att dom förstod. Jag tvivlar fortfarande. Och nu sitter jag här och inte fattar någonting. Jag vet inte vad som kommer hända nu. Men allt jag hoppas på är att jag ska slippa det här. Att jag ska få begrava mitt liv och börja på ett nytt och bättre, men varje dag kommer bli en kamp i livet.

Varför jag?
Vad har jag gjort
för att förtjäna detta?

Jag vet att ni inte
bara riktar er
mot mig när ni
spyr ut era anklagelser,
men jag tar åt
mig ändå och blir
ledsen

Det gör ont
att bära på rädslan,
hopplösheten och oron
ni kastar på mig

När ni spinner vidare
på era argument
och hittar på nya
omformuleringar känner
jag hur energin rinner
av mig och ersätts
av mörka känslor som
egentligen inte borde
existera i min värld

Men ni ser inte
vad ni gör för
"man ser det man
vill se" och ni
vill inte se era brister
som målar svarta sprickor
i pannan på mig

Känslorna trycker på
och tårarna gungar
på nedre fransraden
när era ord spräcker
min hjärna.
Hjärtat pumpar kraftigare,
bröstet känns trångt
och andningen blir häftigare

Ser ni verkligen inte!

Efter "diskussionen"
små springer jag till
mitt rum och slänger igen dörren efter mig
Jag sliter av mig mitt
uttryckslösa ansikte och
låter känslorna ta över
Ansiktet förvrids i en
skrynklig grimas och
kroppen skakar

Tankarna snurrrar
runt runt och jag
vill bara skrika,
men jag håller tyst..
Vill inte visa

Jag finner hela tiden
nya vägar att hantera detta,
rakblad, bita, riva, nypa,
klippa, slå, snärta..
Och det följs alltid av en hemsk ångest.

Jag vill inte mer,
låt mig va.

Detta sätter många hinder
i mitt liv,
och vart jag än vänder mig
ser jag bara ett tjockt
nät av problem.

Jag vill känna den
friheten jag en gång kände,
och klappen på min axel.
Rösten av mamma
"emma, du klarar det här, du är stark"
men jag vet att det bara
är önsketänkande

smärtan jag bär på, får mig att dö inuti...mer och mer för varje dag!


/Emma'G

Alla dessa löften och ord som vi aldrig menar, allt är bara lögn, och jag är bara en i mängden av de som blivit utnyttjade och lurade. Det spelar ingen roll vad någon annan säger för jag känner ju det inom mig, hur mycket vi skådesspelar och låtsas vara något vi inte är. Och nej, jag tänker inte tillåta mig själv att gråta så som jag gjort nu de senaste dagarna, för jag vill inte vara svag. Det är ett helvete det här och för varje dag faller jag mer och mer, så tro inte att jag är påväg upp för det är verkligen tvärtom. Jag kan ju inte ens skriva vad jag vill eller vad jag känner för alla misstolkar och lägger sig i, men det enda jag vill är att kunna få ur mig allt utan att någon ska analysera vad jag skriver. Ibland skriver jag saker som är förvirrande för er andra men verkligen inte för mig. Dolda budskap i det mesta.

Och hur fan vågar du? Jag vill se dig gå sönder, krossas till miljoner små bitar, bara för att du ska veta hur det känns. Och varför skulle du...? Nej varför skulle du... Jag betydde inte ett skit för dig, du behöver inte låtsas som alla andra. Du fanns aldrig där, du är bara ett skal, så jävla tom, ingenting, du är fan ingenting. Gå sönder för det finns ingenting annat jag kan njuta av just nu, än att se dig ligga på marken och skrika i plågor för du hatar livet så mycket. DÅ skulle jag må bra, fyfan vad bra jag skulle må.

Förresten så ser jag det överallt. Alla får som det som jag vill ha... They break up, the make up. Förbannat trevligt för dom. Hade jag fått välja hade alla varit lika jävla olyckliga som jag, och det är sjunde natten i rad som jag gråtit mig till sömns nu, KÄNNS DET NÅGOT? Sticker det i hjärtat på er när ni ser mig sånhär? Nej, verkligen inte. Och ingen kommer älska mig igen, någonsin, nej aldrig ALDRIG så jag skär upp varenda centimeter av kroppen jag har, för det spelar fan ingen roll längre. Och som jag sa igår, jag vill kunna drömma igen för jag har inte haft en dröm på så jävla länge nu. Det är inte och drömma när man hoppas på döden eller fantiserar om hur man skär upp sig själv eller andra, dricker deras blod eller slåss och bits för de är jävla idioter, det är ingen dröm. En dröm är när man längtar efter något som man vill ha, så som jag vet att jag har känt innan, men helvete heller att det kommer bli så igen.

Och nu skiter jag i vad ni tycker om det jag skriver, men jag hatar detta jävla jordeliv och lämnar det gärna. Jag anser att det knappt finns något att leva för och jag vill sluta känna och sluta finnas, men tror inte jag kan fly i döden heller. Finns det ingenting man kan göra åt denna smärta som nästan är olidlig?  JAG HATAR ALLT OCH JAG KOMMER FORTSÄTTA HATA ALLT.
Dra åt helvete.

/Emma'G

Om jag var en kille.
Skulle jag betyda något då?

Om jag var en kille.
Skulle du behandla mig annorlunda då?

Om jag var en kille.
Skulle du se mig då?

Om jag skulle vara en kille.
Skulle du älska mig då

...pappa?

/emmagottfridsson