Aldrig.
När det har gått till denna gräns att jag pratar öppet om min familj för någon så som jag gjort idag undrar jag hur jag tänker. Min familj är sekretess. Min familj är ju min familj. Min grupp. Omertá - evig tystnad. Jag älskar min familj men varför ser den ut som den gör idag? Varför är vi så trasiga och splittrade? Jag vet inte hur det är att ha en "normal" uppväxt. Hur det är att växa upp med båda föräldrarna, enade, sida vid sida. Jag minns bara alla de tunga sömnlösa nätter då mamma inte fanns där, alla sömnlösa nätter då pappa inte ens kunde träffa mig utan att ta till alkoholen. Jag hatar alkoholen. Jag vill inte bli så, jag vill inte. Jag vill inte stinka alkohol när jag kramar om mitt barn sen. Jag vill inte se mitt barn livrädd för sin egen far. Jag vill inte veta av att någon behandlar mitt barn på det sättet som det uppenbarligen var okej att behandla mig. Jag vill finnas där, vill se när det uppstår problem, hjälpa mitt barn att vandra på stigen till ett eget liv och jag vill plocka bort alla rötter som kan påverka vägen fram.
Alkoholen. Den där förbannade alkoholen. Ända sen jag insåg att min egen pappa drack varje gång innan han träffade mig har jag hatat alkoholen. Så varför, varför tar jag till alkoholen när mitt liv är knas? När allting är upp och nervänt och då när allt bara går utför. Jag vill inte bli som alla de alkoholstinkade människorna som funnits i mitt liv, som har förstört min syn på mänskligheten. Jag vill inte bli "sån" jag vill inte ta till alkoholen så fort jag inte orkar med mitt liv. Jag vill vara en människa med värdighet och respekt. Jag vill inte bli som min pappa. Jag vill inte bli som min mamma. Jag ska bli någonting helt annat, jag ska visa alla som någonsin nedvärderat eller underskattat mig att jag är en åthelvete bra människa.
Kommentarer
Trackback
