.

som vi alltid stirrade oss blinda på 

har aldrig varit så livlös 

och sorlig 

som den är nu.

Men framförallt av

den där intensiva rädslan att 

misslyckas.

Av ren och skär kärlek.

Så varje gång jag nu står där

på min uteplats 

och desperat letar

efter ett tecken 

på liv som vi alltid gjorde 

så regnar sorgen ner över mig 

och jag dör flera gånger om 

av längtan efter dig.

Och det enda jag vet då

är att du förmodligen också står 

och stirrar upp bland stjärnorna

med känningar

av nackspärr

precis som jag.

Den outhärdliga skillnaden 

är bara att du är

på en helt annan plats

där du och jag 

inte existerar längre.