.

Den jag var den har dom glömt...
allting känns svårt när man är ensam kvar
ingen väg som leder en till de som var
men jag håller huvudet högt.

utan hjälp ingen axel att vila på
utan tröst ingen alls man kan lita på
men jag fortsätter va stark,
allting kommer bli bra.

Jag är trasig och jag ropade på hjälp
sträcktde ut min hand men jag kunde inte se de själv.
med ångest tung som cement.
allt som verkade så bra blev inte alls de som jag tänkt.

Ett beslut som blev rutin och sen allt blev skit
ett bättre liv såg jag bara som fantasi.
utan framtid levde jag som en individ.
som hade stannat upp i min tid utan några alternativ.

Allt jag gjort, har gjort att jag levde i en lögn.
och ångesten gör att natten blir dag utan sömn.
Jag älskar min familj men relationen har blivit öm.
dom hatar den jag är men vem jag var de har dom glömt.

Jag vill ha en förändrig men ingen vill tro mig.
pågrund av mitt svek är min tillit förlorats,
går ensam och sorgsen vill ge och försonas.
fundersam och rädd om mina hopp var för stora.

ingen förstod min frustration
för dom jag kallade vänner var i samma situation.
ett dilemma som ska ändras om jag bara vågade tro,
vågar chansa och lyckas att förändras som person.

/EmmaGottfridsson