.

Jag sitter här och skriver en helt vanlig dag.
Fortsätta att leva eller ta mitt sista andetag?

Man kan inte gömma sig från sina misstag,
Jag har lärt mig det nu.
Så förvirrad på min egen situation,
Mitt hjärta skriker utav frustration.

Dessa förbannade tårar som alltid rinner ner från min kind,
Varför ska mitt hjärta vara som en öppen jävla grind.
Ingenting verkar hjälpa, men tårarna rinner,
det förflutna tar över och smärtan finns kvar.

Mitt liv, mina val har fått konsekvenser som har drabbat alla,
precis alla runt omkring mig.
Nära och kära som har fått lida, pågrund av mig.

Ytan den lever men själen den blöder.
Jag vet inte vad kärlek är.
För så många år sedan, försvann kärleken.
Verkligheten dog.

Varför måste alltid jag ha känslan av att inte räcka till?
Allting runt omkring mig bara glider ifrån mig.
Kan inte leva så här. Måste hitta ut, så mardrömmen tar slut.

/Emma Gottfridsson