.

Du vet inte hur det är när ingenting är okej, du har ingen aning om hur det är att vara mig. Välkommen till mitt liv.

"Även om du tog tillbaka allt som du har sagt
Även om du grät och sa jag har aldrig känt så här
Även om du sa förlåt för allt som du har gjort
Så skulle jag aldrig se åt dig igen jag svär
Om du lovade att ändra dig och bli normal
Om du sa jag kommer alltid att älska dig
Skulle det inte spela någon roll
För tro det eller ej men jag älskar inte dig"
- Sara Löfgren

Det finns en rad olika former av misshandel, bland annat den psykiska. Och jag vet, jag är inte ensam. Liksom jag, utsätts många för psykisk misshandel. Indirekt finns det oftast inga bevis för sjävla misshandeln, det är då ord står mot ord. Och vad gör man då? Jag hade inte alltid blåmärken att visa upp. Många av de sitter djupt in i själen istället. Blåmärkena han orsakade på min hud försvinner men de han tryckte in i min själ, sitter kvar. De sitter där och skaver sönder mitt redan trasiga inre. Det finns, som sagt, massor av kvinnor som står helt maktlösa inför den typen av misshandel. Hela ens liv förvandlas till ett helvete som helt hänger på hans humör. Den psykiska misshandeln sätter såna blåmärken i själen att man tillslut inte vet vem man är längre, kanske har det till och med gått så långt att man inte ens vem man en gång var och då fortsätter man också i det spåret. Innan man träffade han - han som var så underbar och älskvärd. Den som man blev så obotligt kär i, en gång, finns sedan inte längre mer. Eller fanns den han hela tiden bara att hans fina, söta förkladnad täckte det psykiskt sjuka monster han faktiskt är, trotts allt. Så varför står man då kvar där, och kanske inte ens vill se vad han faktiskt gör? Alltid dessa undanflykter, maskerna och tillslut har man själv en förklädnad även inför sin familj och sina vänner. Man börjar ljuga för de och nästan överdriva om att allting är så bra. Trotts att man gråter av förtvivlan, inombords. Man blir maktlös, han är ju ändå så underbar på något sätt och det finns ju faktiskt dagar då han är på bra humör och är den där han man en gång lärde känna.
Den där han fick mig att gå från att vara en stark människa med civilkurage till att bli ett vrak utan någon som helst tanke på hur jag själv kunde låta någon behandla mig så. Allting var som bortblåst. Man var en slagpåse som han kunde trakassera och slå på lite som han ville. Lik förbannat stod man kvar där och såg på som en, utanförkroppenupplevelse, man såg sig själv stå, sitta, ligga där och ta skit utan att göra någonting. Bara ta emot, det var allt. Men de där dagarna han var älskvärd och underbar, då var man lycklig, han ville ju trotts allt ha mig. Och jag försökte intala mig själv gång på gång att alla kan ha dåliga dagar och just idag hade han en sån dag. Jag längtade efter de där dagarna då han var mjuk mot mig och behandlade mig som en prinsessa, och jag hoppades hela tiden på att när han kommer hem idag, då är den en sån bra dag. Jag försökte intala mig själv att kanske var de så att jag faktiskt fick skylla mig själv när han sa någonting dumt eller agerade som han gjorde. Om jag bara gjorde som han ville så var ju allting bra.
Jag tog mig ur det här helvetet jag levde i. Jag lämnade honom, honom jag älskade. Men fortfarande kan jag få för mig att jag kanske borde stannat kvar, jag kanske skulle varit en bättre flickvän och tagit åt mig då han säger till mig vad jag gör för fel. Ibland kan jag få för mig att jag är så där äckligt svag som han sa att jag var. Men jag vet att jag är starkare än så, och jag är så jävla glad för att jag inte sitter där, i hans lägenhet näst intill inlåst längre. Så jävla glad. Jag är starkade är dig, det har jag lärt mig nu.
/Emma Gottfridsson