.

Jag är ingen jävla liten dörrmatta.
Ni kan inte trampa på mig mer.
Jag försöker värkligen att göra det bättre.
Men jag hamnar alltid i fel svängar.
Tillskillnad mot er, så försöker jag iallfall.
Men det betyder tydligen igenting.
Jag vill inte ha det såhär, ingen lyssnar.
Alla bara gör. Hela tiden.
Och jag får skiten.

Likt ruttna frukter
vars drypande saft rinner
längs med hakan,
dess odör lika slagfärdig som orden
som susar mellan våra munnar

Lika falska är mina ord
som tankarna jag så generöst
ger till dig
och lika ensamma är vi
som vi alltid fruktat att finna oss
(Jag är fortfarande rädd för
ensamheten)

Nu när det värsta i våra liv
tycks vara över och hoppet
kryper in i våra brustna tankar,
då allt blått sköljs bort
av det svarta
För det värsta var visst inte
över

(Och nu är vi lika övergivet ensama som alltid,
lika förstörda av verkligeheten
som vi alltid trott oss vara)
Men ensamheten gör ont nuförtiden


Jag vill inte leka
inte-vara-trasig-leken
om det betyder
att jag
måste göra
det helt ensam
och
jag vill aldrig
dö såhär
patetisk
som jag är just
nu


Men jag är lite rädd
för att det kanske är försent



/ by; Emma Gottfridsson