Drar mig i håret och skriker i kudden.
Det är dags att sluta lägga ansvaret över sitt eget liv på andra människor.
Jag skapar mitt liv. Det är inte alla svek som gör mig till den jag är.
Det är jag som tillåter det.
Jag får ont när jag vet att det är fler än jag som drar sig själva i håret och skriker i kudden om nätterna. Jag tycker synd om tjejer och killar som skriver i sina tankar "Ingen är så ensam som jag".
Och jag blir ledsen när de lägger skulden på andra. För sån är jag.
Jag blir ledsen för att ni inte förstår hur ni dränker er själva genom att aldrig inse att "Det är inte andra det är fel på, det är dig". Jag vet hur det är.
Det är inte ett dugg fult att tycka synd om sig själv. Men någonstans måste man öppna upp sina trötta ögon och faktiskt inse att man ofta, om inte nästan alltid, skapar sitt eget helvete. Fyller sin egen vardag med tårar och drunkar i ett hav som aldrig egentligen existerat.
Släpp taget! Lev! Jag vet att en problemfri vardag skrämmer mer än ett liv fyllt av emotionella slagsmål. Med en ärrad kropp, blåtiror i själen och skrapsår i hjärtat blir man lätt egoistisk. I en värld där man säger att ingen ser, ingen bryr sig har man på två sekunder kastat bort all kärlek man någonsin blivit erbjuden. Man plockar fram sitt hat, sin ilska och uppgivenhet.
Och det tar tid och ork, från flera människor, innan att en person som rör sig på det här sättet inser det.
Alla människor är rädda för saker de inte känner till. Lycka och ett leende kan få människor ur balans. Och vi skapar våra egna problem, i rädslan för det som är nytt.
Vi letar efter något att hata. Vi söker efter något att hålla fast vid, något som känns. Något vi känner igen.
Det som gör ont.
Kanske tål det att tänkas på nästa gång du skriker ut att Ingen bryr sig och hur Jobbigt ditt liv är, Att du inte orkar en minut till?
Tänk då på dina föräldrar. Dina vänner som har ont i magen för din skull.
Slå dom inte på käften genom att säga att ingen bryr sig, när de gör allt de kan för dig.
Se de som faller, med dig.
Öppna-dina-ögon-nu.
Det är farligt att sväva på moln. Det är livsfarligt att må bra. Att kalla sig själv lycklig är att kasta sig rakt ut från skyskrapans tak och liksom vänta på att träffa marken för att blöda ihjäl.
Igen.
Det är här vi måste lära oss att flyga.
Och förstå att uttrycket "Det är inte dig det är fel på, det är mig" inte är så klyschigt trots allt.
Tro mig, jag vet...
Jag skapar mitt liv. Det är inte alla svek som gör mig till den jag är.
Det är jag som tillåter det.
Jag får ont när jag vet att det är fler än jag som drar sig själva i håret och skriker i kudden om nätterna. Jag tycker synd om tjejer och killar som skriver i sina tankar "Ingen är så ensam som jag".
Och jag blir ledsen när de lägger skulden på andra. För sån är jag.
Jag blir ledsen för att ni inte förstår hur ni dränker er själva genom att aldrig inse att "Det är inte andra det är fel på, det är dig". Jag vet hur det är.
Det är inte ett dugg fult att tycka synd om sig själv. Men någonstans måste man öppna upp sina trötta ögon och faktiskt inse att man ofta, om inte nästan alltid, skapar sitt eget helvete. Fyller sin egen vardag med tårar och drunkar i ett hav som aldrig egentligen existerat.
Släpp taget! Lev! Jag vet att en problemfri vardag skrämmer mer än ett liv fyllt av emotionella slagsmål. Med en ärrad kropp, blåtiror i själen och skrapsår i hjärtat blir man lätt egoistisk. I en värld där man säger att ingen ser, ingen bryr sig har man på två sekunder kastat bort all kärlek man någonsin blivit erbjuden. Man plockar fram sitt hat, sin ilska och uppgivenhet.
Och det tar tid och ork, från flera människor, innan att en person som rör sig på det här sättet inser det.
Alla människor är rädda för saker de inte känner till. Lycka och ett leende kan få människor ur balans. Och vi skapar våra egna problem, i rädslan för det som är nytt.
Vi letar efter något att hata. Vi söker efter något att hålla fast vid, något som känns. Något vi känner igen.
Det som gör ont.
Kanske tål det att tänkas på nästa gång du skriker ut att Ingen bryr sig och hur Jobbigt ditt liv är, Att du inte orkar en minut till?
Tänk då på dina föräldrar. Dina vänner som har ont i magen för din skull.
Slå dom inte på käften genom att säga att ingen bryr sig, när de gör allt de kan för dig.
Se de som faller, med dig.
Öppna-dina-ögon-nu.
Det är farligt att sväva på moln. Det är livsfarligt att må bra. Att kalla sig själv lycklig är att kasta sig rakt ut från skyskrapans tak och liksom vänta på att träffa marken för att blöda ihjäl.
Igen.
Det är här vi måste lära oss att flyga.
Och förstå att uttrycket "Det är inte dig det är fel på, det är mig" inte är så klyschigt trots allt.
Tro mig, jag vet...
Kommentarer
Trackback
