.

För jag försvinner bort i min egna lilla värld.

Vi sätter oss på en bänk.
och jag har på mig linne och shorts
och även om du också har ärr
så känner jag mig ändå misslyckad i jämförelse med dig,
för mina ärr vägrar blekna, medan
dina ärr knappt syns.

Jag är äcklig, men det säger jag inte högt,
utan det tänker jag bara lugnt för mig själv.

Everyday is exactly the same.

Och jag vet att jag är ingenting,
även om du gång på gång säger hur glad du
är över att ha mig,
så slår misstänksamheten mig i magen och väser:
att om jag sväljer det där igen så
är jag verkligen dum i huvudet.

I hate myself for what i've become.

Allt jag vill ha är bara lite trygghet,
är det för mycket begärt?

Som svar på min egen fråga,

U
p
p
e
n
b
a
r
l
i
g
e
n.