.

Åhw, förlåt.

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag ville värkligen inte såra dig.
Jag vill bara inte mista nått utav det bästa jag har.

Det ända jag vill just nu är att du ska acceptera hur det är.
Jag vet att det är svårt, men nu är det såhär.

"känner mig som en brud asså är värkligen ledsen över det där med emma"

Vafan ska jag göra, jag lipar redan nu.
Alla bara snackar och trycker ner mig.
Jag gör fel hela tiden, men jag tänker inte vara som ni vill längre.
Ingen fattar heller hur JAG känner.
Jag ber om ursäkt, jag vill värkligen att du ska förstå mig.

Min bror är mitt allt.
Inget jag vill mista.
Min bror, min förebild.

Även om inte han förstår det så är det så.
Förlåt mig, för att det blev som det blev.
Sorgen i ditt hjärta som du nu pga mig måste bära.

Om du aldrig lärt känna mig, hade detta aldrig hänt.
Om jag aldrig skulle varit där den där dagen hade det inte blivit såhär.
Om jag inte hade varit så rädd över att mista någon hade det gått.

Men jag orkar inte ta det med.
JA, jag är svag.
JA, jag kan ingenting.
JA, jag är sämst.

Fan, nån som har en servett?
Innan jag drunknar i mina egna tårar.

Du vet att jag inte skulle göra såhär med flit...
eller jag hoppas allafall att du fattar det.

Snälla, låt det inte bli såhär.
Snälla, fan, jag vet att jag är en idiot.
Snälla, jag menar inget illa.

Men För både din och min skull.
Är det här nog det bästa.

Du vet att jag har haft det jobbigt, att mitt liv varit som en berg-och-dal-bana.
Och du vet även att jag inte har skärt mig på...
jah jag tror nästan att man kan säga att det var flera månader sen sist.

Fyfan vad det här känns, framför en skärm är det  två ögon som gråter
och framför en annan skärm långt härifrån ett hjärta som bränns.

Först har man allt, sen förlorar man eller sviker, sen är man inget längre.
Förlåt, snälla, förlåt.

Allt är mitt fel, jag menar det.

Så, återigen, Förlåt.

/emmagottfridsson